Detta krig, liksom föregående, kännetecknades av samma grymhet och hänsynslöshet.
Det startade med att förmyndarregeringen i september 1643 förklarade danskarna krig. Stridigheterna i Götaälvdalen startade dock inte förrän drygt ett halvår senare.
Den 19 juni 1644 intog och brände danskarna både Vänersborg och Brätte. Efter ytterligare ett antal stridigheter övergick läget i augusti till något som kan betecknas som tillfälligt vapenstillestånd. Överstelöjtnat Per Lillie fick då order från Per Brahe att bygga skansar vid utsatta ställen utmed älven. Detta utfördes vid Skårdal (Ale kommun), Gamla Lödöse, Lilla Edet (Tysslanda), Malöga och Vänersborg.
Den 29 september får Lillie reda på att den danske överbefälhavaren Hannibal Sehested tänkte gå in i Dalsland och därför förstärker han försvarsställningarna i Vänersborg. Fienden når fram till älven men några direkta stridigheter blir det inte denna gång. Lillie får dessutom förstärkning i form av ryttare ledda av överste Johan Wrangel. Efter flera försök av danskarna att storma skansen i Vänersborg bestämmer sig Sehested att försöka vid Tysslanda istället.