Trollhättan är ursprungligen namnet på fallområdet och enligt sägen har det uppkommit av att man, i fallet, kunde se stenblock sticka upp och dessa trodde man var trollens hättor (mössor). Bebyggelsen runt fallen och älven kallades helt enkelt stranden eller dialektalt ”Stranna”.
Att området kring fallen varit bebott under en mycket lång tid är otvetydligt. Det finns en mängd bevis för detta. Bland annat kan nämnas en hällkista (ca 4000 år gammal) vid Skälsbo, strax söder om Trollhättan samt hällristningar (se nedan) på den östra sidan. Vidare finns rester av en fornborg, som troligen byggdes under 4-500-talet.
Första gången namnet Trollhättan påträffas i skrift är 1413 när Trollhetta quarn som mal säden till Ekholms slott omnämns i Erik av Pommerns skattebok. Ekholms slott eller, som det ibland kallas, Edsborg hade uppförts ca. 1366 av kungasonen Håkan Magnusson, som senare blev kung av Norge och Sverige.
Under följande två århundraden handlar mycket i efterlämnade texter och kartor om nyttjandet av fallen. Redan 1526 väcker biskop Hans Brask tanken på en kanal mellan Östersjön och Västerhavet. I ett antal handlingar och protokoll omnämns ett stort antal såg- och mjölkvarnar runt Trollhättan.
Själva miljön runt fallområdet var inte direkt inbjudande. Ljudet från det framrusande vattnet hördes vida omkring och att bosätta sig just där var inte speciellt trevligt. Först när man lärde sig använda fallens krafter började bebyggelsen på ”Stranna” ta fart.